Musikteori

Allmän musikteori

Följande genomgång tar upp sådant som intervaller, ackord och skalor samt hur dessa är relaterade till varandra. Men ger också förklaringar av symboler i musiken såsom korsförtecken och b-förtecken.

Intervaller

Precis som ordet antyder handlar intervaller om avståndet mellan toner. Enheterna som används är halva och hela tonsteg. Det är ett halvt tonsteg mellan C och C# och ett heltonssteg mellan C och D.

Intervaller mellan två toner har olika klangkaraktär. Toner med endast ett halvt tonsteg mellan sig låter dissonant (brist på samklang) eftersom de nästan krockar. Spela C och C# samtidigt på ditt instrument så kommer du höra ett mindre behagligt ljud.

Toner med fem skalsteg mellan sig låter däremot kraftfullt. Detta intervall utgör den femte tonen i ett ackord eller det så kallade powerackordet som ofta används i rockmusik. Terser (tre steg mellan) används ofta i fingerspel på akustisk gitarr och i klassisk musik där de ger en behaglig klang.

Det som gör intervaller lite mer komplicerat är att vissa typer finns i olika former – exempelvis liten ters och stor ters. De har samma antal skalsteg, men olika antal halvtonssteg.

I grunden är det ganska enkelt, du behöver kunna räkna till tretton och hålla isär intervallernas namn med motsvarande antal halvtoner.

När det gäller förkortningarna står P för perfect (ren), M för major (stor) och m för minor (liten). Dessa kallas kvaliteter och beskriver intervallens karaktär. Oktaven kan också skrivas P8 (perfect octave, eller ren oktav).
Den överstigande kvarten (♯4) kan även betraktas som en förminskad kvint (♭5), vilket i praktiken är samma sak.

Det finns två typer av intervaller:

• Melodiska intervaller – när tonerna spelas efter varandra.
• Harmoniska intervaller – när tonerna spelas samtidigt.

Det finns även sammansatta intervaller, vilket innebär en intervall utökad med en oktav. Till exempel är C - E - C (över två oktaver) ett så kallat stort 10:e-intervall.

Sambandet mellan skalor och ackord

Tonernas placering i ackord beskrivs ofta som intervaller, såsom ters eller kvint. Sambandet mellan intervaller, ackord och skalor visas i tabellen nedan där durskalan jämförs med durackordet utifrån skalsteg.

Den första tonen kallas inte “första” utan grundton. Ibland blir det dock mer komplicerat. Du kan till exempel stöta på termer som stor ters, ren kvint och liten septima. Genom att ersätta C-ackordet från föregående tabell med Caug-ackordet kan vi se detta:

Ackordet som förkortas aug består av en grundton, en ters och en höjd kvint. Den höjda kvinten i detta fall är G#, alltså en G-ton med ett korsförtecken (#), och den ligger utanför C-skalan. Rätt benämning för denna ton är ♯5, vilket anger att den ligger ett halvt tonsteg över G.

Här kommer ett tredje exempel:

Det dominanta septimackordet (förkortat 7) består av en grundton, en ters, en kvint och en liten septima. Som man kan se i tabellen stämmer det inte helt överens med C-dur-skalan. Den fjärde tonen i ackordet betecknas ♭7, vilket betyder att den ligger ett halvt tonsteg under B.

Det räcker alltså inte alltid att beskriva intervallerna i ett ackord som “ters”, “kvint”, “septima” utan ibland behöver intervallen preciseras med tillägg som liten (ters), stor (septima) eller ren (kvint).

Hur ackordföljder skapas

Ackordföljder är serier av ackord som spelas i en bestämd ordning. Möjligheterna är i princip oändliga, men det finns också tydliga mönster som visar hur den musikaliska harmonin fungerar. I grunden handlar det om vilka ackord som låter bra tillsammans – en bra referens att använda sig av för att förstå hur framgår av denna tabell.

Ackordströmmar (från engelskans chord streams) är en sekvens där ackorden följer skalans ordning, till exempel: C – Dm – Em – F – G.

Förskjutningar (från engelskans displacements) är följder där ordningen förändras, vilket skapar en ny karaktär. Till exempel kan C – Dm – Em – F – G bli Dm – F – Em – G – C.

Ett annat viktigt område är det som ibland kallas kadens. Den bygger vanligen på ackorden I, IV och V – ibland kallade huvudackord (till skillnad från biackord). En typisk kadens kan se ut så här: F (IV) – G (V) – C (I).

Ackordföljder är ofta begränsade till ackord vars toner ingår i en viss tonart. Här följer några vanliga ackord i durtonarter (särskilt användbara för gitarr):

• G dur: G, Am, Bm, C, D, Em
• C dur: C, Dm, Em, F, G, Am
• D dur: D, Em, F#m, G, A, Bm
• A dur: A, Bm, C#m, D, E, F#m

Man kan förstås också spela i molltonarter och här är några vanliga:

• A moll: Am, C, Dm, Em, F, G (du kan byta Dm mot D och Em mot E för en annan tonkaraktär)
• E moll: Em, G, Am, Bm, C, D (du kan byta Am mot A och Bm mot B för en annan tonkaraktär)

Angående förslagen att byta exempelvis Em till E i A moll hänger ihop med att tonen giss, som ingår i E-durackordet, också ingår den harmoniska mollskalan, vilken avviker med en ton från den naturliga mollskalan.

Ackordfunktion

Ett annat sätt att förstå ackord är att se dem som funktioner – hur de fungerar i ett musikaliskt sammanhang. Med andra ord hur ackorden förhåller sig till varandra inom en bestämd tonart. Det är i denna kontext som ackord ibland skrivs med romerska siffror, vilket anger deras funktion i tonarten.

Ett sätt att beskriva ackordens funktion är att dela in dem i stabila, neutrala och instabila. Till exempel kan följande ackordföljd med dessa termer beskrivas så här: C (stabilt) – Em7 (neutralt) – F (stabilt) – G7 (instabilt) – C (stabilt).

När du spelar igenom följden, lägg märke till vilka ackord som ”vill vidare”. Du märker troligen att det känns onaturligt att stanna på G7. Det ackordet vill ”lösas upp” tillbaka till tonikan, det vill säga I-ackordet (C).

V-ackordet (t.ex. G i tonarten C dur) är särskilt instabilt, medan I-ackordet är mycket stabilt. Därför kallas det ibland för tonalt centrum.

Om V-ackordet är en dominantseptima skrivs det V7. En dominantseptima gör ackordet ännu mer instabilt än ett vanligt dur-V-ackord. Man kan säga att en ackordföljd som slutar på ett V7-ackord är som en mening som avslutas med ett kolon – det antyds att något mer ska komma.

Korsförtecken (#) och b-förtecken (♭)

För att förstå det teoretiska musikspråket måste du känna till korsförtecken (#) och b-förtecken (♭). Dessa kallas förtecken och står i kontrast till de naturliga tonerna (C, D, E, F, G, A och B).

Om du ser ackordbeteckningen C# uttalas det “ciss” och om du ser Db uttalas det “dess”. Nästa sak att känna till är att C# och Db är exakt samma ton, men skrivs olika beroende på tonartssammanhanget.

Dessa relationer kan ses i följande lista:

• C# = Db
• D# = Eb
• F# = Gb
• G# = Ab
• A# = Bb

Dubbelkors och dubbel-b

Relativt vanliga är också dubbelkors och dubbel-b. Dessa används mest av teoretiska skäl och deras praktiska funktion märks främst i notskrift.

Om du ser ackordbeteckningen C## uttalas det “C dubbelkors” och Dbb uttalas “D dubbel-b”. Det du bör veta är att C## är samma ton som D och att Dbb är samma som C.

En praxis i skalnotation är att undvika att använda samma bokstav två gånger om det går. Ett exempel är D#-dur, vars toner skrivs: D#, E#, F##, G#, A#, B#, C## och D#. Här är även E# och B# värda att notera som motsvarar F respektive C.

Dubbelkors och dubbel-b:s förhållande till de naturliga tonerna kan ses i denna lista:

• C## = D
• D## = E
• F## = G
• G## = A
• A## = B
• Dbb = C
• Ebb = D
• Gbb = F
• Abb = G
• Bbb = A

C##, D## med flera är alltså främst teoretiska omskrivningar för andra tonnamn och det är inte säkert du kommer stöta på dem särskilt ofta.

Noter, toner och tonhöjd

En ton är ljud som alstras av instrumentet. I notskrift används till exempel noter för att visa tonens namn (C, ciss, dess osv.) och en tons längd (fjärdedelsnoter osv.).

Tonhöjd avser en frekvens som mäts i Hertz (Hz). Till exempel har tonen “mellan-C” (den fjärde C-tangenten på ett fullstort piano) en frekvens på 261,6 Hz.

© 2009–2025 GITARR.ORG